Hangö udds krigshistoria

Gustavsvärns murar är ställvis helt raserade men är trots det ett intressant resmål.

Vid Gäddtarmen hittar man en gigantisk gästbok av sten.

Slaget vid Rilax 1714 blev en vändpunkt i Finlands historia.

Hangö är ett intressant resmål, man må då komma med båt, bil eller annat färdmedel. Oftast är det den vackra naturen, badstränderna och de pittoreska stadsvyerna som fångar ens intresse men det man ofta glömmer är Hangös intressanta historia. En historia som baserar sig på Hangös läge längst ute på udden, och som en ypperlig skyddshamn.

Hangö har i alla tider haft ett strategiskt viktigt läge som i hög grad kommit att påverka stadens och hela områdets historia, som stundom varit mycket krigisk. Spåren av Hangös krigstida historia sträcker sig flera hundra år bakåt i tiden och mycket intressant finns synligt ännu idag.

De tre kartorna som finns på dessa sidor underlättar er att utforska Hangös krigstida historia. Det är bara att välja karta efter färdmedel och väl inne i Hangö centrum ger en cykeltur eller en promenad de bästa möjligheterna till att på egen hand utforska krigstida spår i Hangö.

h
Fram till 1200-talet, vikingar och korsfarare

En ypperlig skyddshamn

Hangö udd och dess yttersta spets Tulludden erbjuder en skyddad hamn intill en gammal och känd seglingsled. Den användes av vikingarna på sina resor mot öst och av novgoroderna på sin väg mot väst. Rutten användes också av de gotländska odalbönderna på sina handelsresor mot öst. Rutten blev senare känd för såväl Birger Jarl som Torkel Knutsson då de spred kristendomen till Tavastland och Karelen under det så kallade andra korståget i slutet av 1200-talet.

Den historiska tiden i Hangö börjar i medlet av 1200-talet. Första gången Hangö nämns i skrift är i det så kallade Itinerariet av Valdemar II Sejr: “Navigatio ex Dania per mare Balticum ed Estoniam”. Det är fråga om en beskrivning av en havsresa – en sorts ruttbeskrivning – en seglingsled från Danmark längs Sveriges kust, över Ålands hav och vidare längs den finska kusten till Porkala och över till Tallinn och Nevafloden. I ruttbeskrivningen nämns också en plats vid namn Hangethe, som också hade ett finskt namn, Cumiupe. Det här är det äldsta omnämnandet av Hangö i litteraturen. I praktiken har man här åsyftat Tulludden, som var svår att segla omkring. Itinerariet torde ha skrivits i Tallin, dvs Reval, under biskop Torkels tid ca 1238-1260.

 

Invid Hangös första hamn byggdes mycket tidigt ett katolskt kapell. När det byggdes är inte känt, men kapellet måste ha varit tämligen viktigt och karakteristiskt, för hela hamnen heter fortfarande Kapellhamnen.

h
Hansatiden

1500-1600-talet

När Danmark förlorat Tallinn, dvs Reval, till tyskarna blev staden underlydande Hansaförbundet. Vid samma tidpunkt utgjorde hansornas handelsresor en betydande del av havstrafiken på Östersjön. De använde samma seglingsrutter, som hade varit kända i redan hundratals år. Hansornas större och tyngre handelsskepp kunde inte längre dras över näsen så som man tidigare gjort, utan de var tvungna att segla längs vattenleder.

Detta var en av de centrala orsakerna till att Hangöudds skyddshamn så småningom flyttades från Kapellhamnen till yttersta udden av Hangöudd. Där finns söder om Skansholmen två öar, Gamla Tullen och Kobben, med ett sund vid namn Gäddtarmen, som blev en ypperlig skyddshamn för hansornas koggar. Under århundraden blev strandklipporna kring sundet Hangöudds gästbok. I skydd av klipporna i väntan på bättre väder har sjömannen som tidsfördriv hackat in sina namn och vapen i berget.

h
Myten Hangö föds

1700-1800-talet

När Karl den XII vunnit över tsar Peter I:s styrkor i Narva år 1700 fäste han sin uppmärksamhet helt och hållet på Östersjöns södra delar. Peter den Store fick i lugn och ro utveckla sin plan om ett havsryssland, dit han “öppnade fönster” till Europa via Finska vikens stränder.

I juli 1714 lyckades Peter den Stores galärer ganska lätt runda Hangö udd oberoende av att en svensk örlogsflotta var i vakt på Hangö udd. Om Tulluddens första befästning då hade funnits, hade det här aldrig lyckats. Då började stora ofreden, som slutade först år 1721 i och med freden i Nystad. (Mer om detta under rubriken Sjöslaget vid Rilax)

Försvarslinjerna

Till havsstrategierna hör väsentligt de så kallade försvarslinjerna, som bestäms till platser som är förmånliga för försvaret, såsom vikarnas mynningar och smala sund. Hangö udds spets utgör en sådan här försvarslinje. Om fienden lyckas komma förbi Hangö udd, är följande linje ur Sveriges synvinkel de trånga sunden i Stockholms yttre skärgård. Efter att freden återvänt kunde man otvivelaktigt konstatera, att den ryska galärflottan hade blivit hindrade att nå uddens västra sida, om Hangö udd hade varit befäst.

Hangö eller Sveaborg

Händelserna under Hattarnas krig (1741-1743) startade igen diskussionen vid Sveriges riksdag om strandförsvar av Finska viken. Som ett resultat av dessa diskussioner anlände överste August Ehrensvärd med en kommission till Hangö udd med Diana-jakten.

Ehrensvärd konstaterade nödvändigheten av att befästa Hangö udd, men de knappa resurser man hade satsades dock på Sveaborg utanför Helsingfors och på Degerby vid östgränsen. Sommaren 1754 var Ehrensvärd igen med “sitt glada sällskap” i vattnen runt Hangö udd. Av denna utflykt finns som minne ett roligt skriveri i klipporna på Gäddtarmen, men Hangöudd blev fortsättningsvis utan befästning. Kraftresurserna satsades på Sveaborg och på att bygga en skärgårdsflotta.

Under Gustaf III:s krig var det den ryska flottan som hade Hangö udd och de lät sina trupper landstiga på udden. Ryssarna förintade hus i Hangöby och Täktom samt den tullstation som fanns i Hangö. Årets händelser tillspetsades i oktober 1788, då ryssarna och svenskarna drabbade samman utanför Hangö udd. Efter denna händelse gavs det order om att Hangö måste fältbefästas. De första tunga kanonerna kom till Hangö redan i oktober 1788. Major Georg Hans von Kierting, som hade fått order att förverkliga befästningsarbetena, kom till Hangö i december 1788.

Utanför Hangö hamn befästes Eldskär, Lergrundet och Dömanskobben samt Berghamnsholmens udde. De befästa kobbarna döptes om till Gustafsvärn, Gustaf Adolfs Fäste, Mejerfeldtsklippan och Drottningberg. Till befästningarna kom en garnison på allt som allt 500 soldater. I klippdälden på norra sidan av Drottningberg föddes en “befästningsstad” med 200-250 invånare, som fick namnet Drottningbergets garnison.

I maj 1792 gavs order om att Hangöudd skulle befästas med permanenta befästningar, eftersom man inte trodde, att fältbefästningarna skulle hålla för evigt. Byggnadsarbetena fortsatte under ledning av major Kierting och hans medhjälpare kapten Carl Nycander. Speciellt kan man anse, att byggnadsarbetena för Hangös permanenta befästning ända fram till 1807 var kapten Carl Nycanders livsverk.

Kapten Nycander var också chef för Hangö fort på våren 1808, då ryssarnas anfall hotade Finland. Hangös garnison fick i sin helhet order att förflytta sig till Sveaborg och förstöra sin befästning. Det fanns inget annat att göra än att spika igen kanonerna och skuffa dem i havet. l övrigt förstörde man inte befästningarna så effektivt, och ryssarna hade ganska lätt att reparera skadorna när de nådde Hangö i mars 1808. I samband med detta byggdes en fältbefästning på Skansholmen på Tulludden, och den försågs med kanoner. Denna befästning har dock helt försvunnit. I händerna på ryssarna förhindrade Hangö befästningar effektivt Sveriges havsflotta från att använda redden utanför Hangö och Hangö hamn under sommaren 1808.

h
Hangö som sovjetisk militärbas

1940-1941

Hangö udd uthyrdes efter vinterkriget 1939-40 åt Sovjetunionen som marinbas för 30 år enligt fredsfördraget i Moskva 13.3.1940. Frågan om att hyra ut Hangö hade diskuterats redan vid underhandlingar mellan Finland och Sovjetunionen hösten 1939. Då gick man inte med på att hyra ut udden och det här var kanske en av de centrala orsakerna till att vinterkriget bröt ut 30.11.1939.

Vid fredsförhandlingarna i Moskva gick inte Sovjetunionen mera med på att pruta på sina krav om att hyra Hangö udd. Området överläts åt representanter för Sovjetunionens Östersjöns rödflaggade flotta på långfredagen 22.3.1940.

Under våren, sommaren och hösten 1940 flyttade Sovjetunionen trupper till Hangö udd på allt som allt nästan 30 000 man. Marinbasens uppgift var att stänga inloppet till Finska viken med mineringar och kanoneld tillsammans med de kanoner som fanns söder om Finska viken på Osmussaar och på Tahkuna halvön på Dagö.

Hangö marinbas

Sovjetunionen preciserade Hangöbasens uppgifter enligt följande:

Stänga av Finska viken med havsminor och eld från långdistanskanoner tillsammans med de kanoner som fanns på vikens södra sida på de estniska öarna.
Basens försvar mot anfall från havet, från land eller från luften sköttes genom att använda sjöstridskrafter, kanoner, luftförsvar och flygförsvar samt landsstyrkor.

Egentliga sjöstridskrafter placerades bestående vid marinbasen i ganska liten mängd, men alla fartyg i Östersjöns rödflaggade flotta kunde använda Hangö hamn. Förutom dem hämtades till Hangö en tillräcklig mängd trupper från andra vapenslag för att fylla basens uppgift, – att stänga av Finska viken och skydda basens område. Hangöbasen formades till en stark igelkottsstation. Speciellt mycket byggnadstrupper, ca 10 000 man,  placerades i Hangö, och deras händers verk syns fortsättningsvis på Hangöudd i form av många befästningsverk. Försvaret utökades med riklig minering. Finlands försvarsmakt får fortfarande i uppdrag att, både på land och i skärgården, årligen röja minor, som finns kvar från marinbasen på Hangöudd. Den ryska fortifieringens tyngdpunkt var på yttersta udden av Hangö udd samt skärgården däromkring. De allra flesta befästningarna finns på Russarö. Likaså var uddarna och öarna inom Hangö stadskärna mycket starkt befästa. Dessa befästningsanläggningar har bevarats väl trots att det gått många årtionden sedan marinbastiden. De erbjuder nu ett bestående minnesmärke om detta skede i Hangös historia. (Se kartan över Hangö centrum).

Ett eget intressant minnesmärke erbjuder den järnväg, som byggdes mellan Hangö och Tvärminne och de stadiga eldstationerna för 12 tums järnvägskanoner i Täktom och Tvärminne. Banvallen syns klart i terrängen, även om skenorna avlägsnades redan efter krigen. Kanonlavetterna av betong, som sträcker sig 3-4 meter under jorden, kvarstår för evigt i terrängen.

Luftförsvaret vid Hangöbasen

Luftförsvaret vid sovjetbasen i Hangö bestod av manskapsavdelningar från luftstridskrafterna och luftvärnet hade placerats i Hangö. -13. jägarregementet verkade på ett flygfält byggt på en öppen åker i Täktom. I Hangö fanns också den 81:a enskilda havsspaningsflottan, som bestod av 12 flygbåtar av modell MBR-2. Av dessa flygplan var endast tre i Hangö när krigshandlingarna inleddes. Havsflygmaskinernas bas låg i Hangöby hamn.

Luftvärnet vid Hangöbasen var starkt. Allt som allt fanns det i Hangö fyra olika luftvärnsdivisioner (motsvarar batterier), varav alla hade fyra kanoners batteri. Batterierna utrustning bestod av ryska 76 mm:s luftvärnsbanoner, vars typbeteckning i Finland var 76Itk/31. Ett av batterierna hade nya 88 mm:s kanoner.

Gunnarsörarnas luftvärnsbatteri

På den största ön i Gunnarsörarnas ögrupp hade placerats den 236:e enskilda luftvärnsdivisionens 1:a batteri med fyra kanoner. Batteriets kanonstationer, som murats av strandstenar, befanns på öns högsta punkt. Öster om dem fanns en luftavlyssningsstation och två strålkastarstationer. Ön var omringad med taggtråd och hinder samt mineringar. Ön utgjorde således en självständig bas.

De 76 millimeters luftvärnskanoner, som fanns på ön, lämpade sig också väl för ytskjutning. Batteriet på Gunnarsörarna, som var belägen på den allra västligaste gränsen av marinbasområdet, besköt ofta finska motorbåtar, som rörde sig i närheten. Batteriet deltog också i striderna kring Horsö i juli 1941. Gunnarsörarna förde också eldstrider med det närmaste finska fortet, som var beläget på Bolax. När ryssarna tömt Hangö var det en patrull från Bolax som tog över Gunnarsörarna den 3 december 1941.

Gunnarsörarnas batteri röjdes fram i medlet av 1990-talet i samband med Hangö stads och museiverkets fortprojekt. Öns luftvärnsbatteri utgör ett gott exempel på det ryska byggnadssättet i skärgården under åren 1940-41.

Uddskatans tunga kustartilleribatteri
( 59.48.34.52 N; 22.53.37.25 E )

Landsförsvaret vid Hangö marinbas mot anfall från havet sköttes med kustbatteri. Russarö hade ett batteri med fyra 130 millimeters kanoner, på Tulluddens Uddskata fanns ett motsvarande batteri med tre kanoner samt dessutom fanns det i Hangö lätta 45 millimeters kustbatterier på Parkbergen, Kråkudden och på Granskär vid Tulludden

Uddskatans batteri deltog  i kanonstriderna flitigast av marinbasens batterier. De sköt över fyrahundra gånger och använde 3 097 granater. Som mål var Morgonlandet och de finska stationerna, som fanns i skärgården väster om Hangö. Batteriet sköt också mot Lappviks frontområde.

Det tunga batteriets kanonstationer på Tulludden har bevarats väl och utgör ett lämpligt minnesmärke från Hangö sovjetbas, speciellt därför att Uddskatan planeras bli ett rekreationsområde för hangöborna.

Stationerna har också använts i Finska försvarsmaktens krigsövningar efter andra världskriget.

Skansholmens luftvärnsbatteri
( 59.48.33.44 N, 22.54.53.24 E )

Hangöbasens luftvärn var starkt. Allt som allt fanns i Hangö fyra enskilda luftvärnsdivisioner (motsvarar sektioner), varje division hade tre batterier med fyra kanoner. Batterierna var utrustade med 76 mm:s ryska luftvärnskanoner, vars typbeteckning i Finland är 76 ItKJ31.

Tulluddens barackområde
( 59.49.18 N, 22.54.24 E )

Tulluddens stränder utrustades på bägge sidor med starka strandförsvarsområden med mineringar och hinder samt maskin- och snabbgevärsstationer, som löpte längs strandlinjen.

För att fylla de behov som Tulluddens försvarare hade, byggde ryssarna mitt på udden, där nu bilfälten ligger, en ca 45 meter gånger 12 meter stor kasernbyggnad, den så kallade “Ryska baracken”.

Slut på den ryska tiden

När ryssarna lämnade sin marinbas i december 1941 kom Finland överens med Tyskland att permissionstransporterna för de tyska trupper, som kom från norr, skulle gå över Hangö våren 1942. För dessa transporter byggdes till Tulludden ett eget tågspår för persontransporter samt en by med över hundra baracker för dem som kom på permission. De frihamnsmagasin, som fanns på området, tjänade för samma ändamål. I denna etappby fanns som bäst över 5 000 tyskar väntande på semestertransport till Tyskland.

Tyskarna lämnade Hangö i september 1944, varvid en del av barackerna fördes till basen i Porkala, men en del lämnades också kvar på Tulludden. Efter tyskarna samlade man hösten 1944 i barackerna de krigsfångar, som skulle återbördas till Sovjetunionen. Därefter hölls till Finland återvändande krigsfångar i karantän i barackerna och senare internerade finländare, som återvände från kriget. Barackbyn betjänade också finska minröjare och Tulludden hade också en tid ett arbetsläger för kvinnor.

Barackerna tjänade länge som lager för Hangö kustsektion, men då sektionen upphörde lämnades barackerna tomma och de återstående barackerna är så gott som förstörda av väder och vind.

Skansholmens lätta kustbatteri
( 59.48.31.63 N, 22.54.46.05 E )

I början av 1970-talet befästes Skansholmen med permanenta betongbefästningar och dit placerades ett tornkanonbatteri med fyra 100 TK kanoner. I stationer, som sprängdes in i berget, placerades pansarvagnskanontorn. Detta batteri utförde ännu på 1980-talet övningsskjutningar på havsområdet utanför Hangö. Kanonerna avlägsnades från Skansholmen i slutet av 2000-talet, men deras kanonstationer finns kvar för att påminna oss om Tulludden krigiska historia.

 

Text: Pekka Silvast

Källor:

Kansallisarkisto, sota-arkisto, T22003/l-3, Venälaiset puolustusasemat Hangon vuokra-alueella

Silvast Pekka, Hankoniemi 1940-1941, Tammisaari 1985.

Silvast, Pekka, HanRPsto 1921-1998, Jyväskylä 1998

Silvast, Pekka, Tulliniemi-Tulludden, Suomen Vapaasatama Oy 1960-2000, Ekenäs 2000

Halén, Henry, Hangon neuvostotukikohta 1940-1941, Helsinki 2009

Mattila, Tapani, Meri maamme turvana, Jyväskylä 1983

h
Tulluddens första befästning

1600-talet

Då Sverige, i samband med freden i Stolbova 1617 och vid Altmarks mellanfred 1629, fick hela Baltien och norra Östersjön samt Finska viken i sin besittning, riktade landet sin havskrigiska uppmärksamhet på Östersjöns södra stränder. Havsstridskrafternas huvudkrigshamn flyttade från Stockholm till Karlskrona 1680.

Försvaret av Finland och dess stränder blev mycket svagt. Detta hämmade sig 1656-57, då Rysslands tsar Aleksei Mihailovits började operera på Ladoga med sina lotjer och gjorde anfallsräder in i Karelen.

På grund av dessa anfall bestämde Greven av Raseborg Gustav Adolf Leijonhufvud att den rika befolkningen på egen bekostnad bör uppföra försvarsbefästningar på Vargön utanför Helsingfors, på Porkala udde, i Barösund och i ändan av Hangöudd. Med denna bestämmelse som grund byggdes på Tulluddens Bruneskär (nuvarande Skansholmen) en fältbefästning. Till fältbefästningen kom en brigad på 55 man under Lars Hanssons kommando.

Av denna befästning har alltså inte blivit något annat minne än namnet Skansholmen, nuförtiden Skanslandet, på Tulluddens karta. Befästningens ypperliga plats bevisas dock av de krigsbefästningar, som senare uppfördes på samma klippor.

h
Sjöslaget vid Rilax

År 1714

Stora nordiska kriget (1700–1721), vars slutskede (1713–1721) också kallas för Stora ofreden, fördes huvudsakligen mellan Sverige och Ryssland. Upptakten var det för Sverige segerrika slaget vid Narva år 1700. Tsar Peter I:s (senare Peter den store) armé erövrade 1703 ett landområde av Sverige vid Finska viken och grundade dit Rysslands nya huvudstad S:t Petersburg.

Sverige försökte några gånger återerövra området vid Nevas mynning, men klarade inte längre av det.
Karl XII:s armé slogs av Peter i slaget vid Poltava 1709 som nuförtiden ligger i Ukraina. Därefter kunde inte Sverige längre till lands försvara de baltiska och finska områdena. Peter erövrade av Sverige största delen av Baltikum redan 1710 och före 1714 var hela södra Finland erövrat. Sverige härskade dock med sin starka örlogsflotta suveränt Finska viken och Östersjön ända till 1714.

Peter kunde inte mobilisera en motsvarande örlogsflotta, utan han utvecklade en kustflotta som baserade sig på galärer som roddes. Galärerna kunde röra sig i grunda vatten dit de stora och eldkraftiga örlogsfartygen inte kunde eller vågade komma. I början av 1714 hade Peter redan över 100 galärer av olika storlek med vilka han beslöt att krossa Sveriges övermakt till sjöss och anfalla ända till Sverige. Sverige fick sina första galärer sjösatta först 1713.

I februari 1714 förintades i praktiken den svenska landsstyrkan i Finland i slaget vid Storkyro varefter hela Finland behärskades av Peter. Tidigt på våren i slutet av april 1714 skickade Sverige under ledning av amiral Wattrang en stark flotteskader till Finska viken för att avstänga kustfarleden vid spetsen av Hangö udd och därmed hindra att Peters galärer kunde komma förbi udden. Samtidigt förhindrades underhållet av de ryska trupperna i Åbo sjöledes. Wattrang hade till förfogande bl.a. 16 linjeskepp, 3 fregatter och flera mindre fartyg.

I slutet av juni 1714 anlände en rysk galäravdelning med cirka 80 olika galärer, under ledning av överamiral Apraxin, till Tvärminne öster om Hangö udd. De 20 galärer som övervintrat i Helsingfors förenade sig med avdelningen i början av juli. Rysslands örlogsflotta var i Tallinn, där den också stannade då Peter ansåg att dess stridsduglighet inte var tillräcklig.
Peter kom den 20 juli från Tallinn till Tvärminne via Porkala och var personligen med om operationerna som följde och i slaget vid Rilax.
Då det verkade svårt att passera Hangö udd och skulle ha lett till svåra förluster, försökte Peter låta dra fartygen över Hangö udd vid det s.k. Draget i Lappvik. Dragförsöket misslyckades, men svenskarna märkte vad som var på gång och Wattrang skickade den 25 juli schoutbynacht Nils Ehrenskiöld till västra sidan om Draget med en avdelning bestående av en skottpråm och sex galärer.

Samtidigt beordrade Wattrang viceamiral Lille att med åtta linjeskepp anfalla  Peters galärer som låg i Tvärminne. Anfallet förverkligades inte då det var stiltje och de tunga fartygen inte kunde komma tillräckligt nära Peters galärflotta.
När den svenska flotteskadern nu var på tre ställen, beslöt Peter att skicka en galäravdelning med 20 fartyg att yttre vägen kringgå Wattrangs huvudavdelning som ännu var i höjd med Hangö udds spets. Under ledning av kommendörkapten Smajevitj lyckades manövern den 26 juli och avdelningen kom förbi Wattrang och Hangö udd utan några förluster. Wattrang beordrade på grund av detta att linjeskeppen skulle med roddbåtar bogseras längre ut så att manövern inte kunde upprepas.
Samtidigt skickade Peter ytterligare 15 galärer till under ledning av le Fort den yttre vägen och fastän resan var längre än för den föregående gruppen, lyckades också dessa runda den svenska avdelningen utan förluster. Omvägen roende var cirka 30 km.

Då svenskarna öppnat blockaden i spetsen av Hangö udd, började på morgonnatten den 27 juli Peters huvudavdelning, cirka 60 galärer, ro i stiltje längs Hangö udds stränder från Tvärminne runt udden. Svenskarna försökte stänga farleden, men hann inte bogsera sina linjeskepp tillbaka tillräckligt nära. Så här lyckades också huvudavdelningen passera den svenska blockaden utan större förluster.
En rysk galär åkte på grund utanför Hangö udd och dess besättning på 180 man togs till fånga av svenskarna. Likaledes blev galären svenskt krigsbyte och fördes till Stockholm.
Peter hade till sitt förfogande flera män än Wattrang, men svenskarna hade en betydligt större eldkraft, men den var till ingen nytta då galärerna roddes förbi de svenska örlogsskeppen på tillräckligt långt avstånd.
Wattrang begick betydande misstag när han delade sin eskader i tre delar och öppnade Hangö udds spets för Peters ringmanöver. Peter kunde utnyttja detta till sin fördel tack vare galärflottans rörelseförmåga och smidighet. Också stiltjen var till fördel för anfallaren.

Uppgiften för Peters galärflotta blev nu att förinta Ehrenskiölds avdelning på 1 000 man norr om Hangö udd. Ehrenskiölds avdelning hade redan förankrat sig den 26 juli i försvarsposition och vägrade att ge upp, så slaget vid Rilax började den 27 juli ungefär kl. 14. Det var alltså Ehrenskiöld som valde krigsskådeplatsen. Slaget räckte i cirka tre timmar.

Bara en del av Peters galärer (cirka 23 stycken) rymdes samtidigt på stridslinjen, men man fick snabbt med nya krafter.
Ryssarnas taktik var att ro med galärer mot de svenska skeppen och erövra dem med handvapen. Ehrenskiölds avdelning kunde avvärja de två första anfallen, men övermakten var så stor att till slut erövrades fartyg efter fartyg och till sist Ehrenskiölds Elefanten där han själv var skadad.
Inte ett endaste fartyg sjönk under striden.
Enligt dokumenten stupade 361 svenskar i striden och de resterande 600 blev tillfångatagna.  Det fanns cirka 4 000 ryssar i slaget av vilka 469 dog eller skadades.

(Källa: http://www.riilahti1714.fi)

h
Rysk befästning

1809-1917

Då Finland införlivats med Ryssland 1809 fortsatte Hangö befästning som en rysk garnison, som ibland benämndes Hangö udds stad – “Gangutskij Gorod”. Livet i Hangö fortsatte ibland livligt, ibland lugnare. Till Hangö skickades äldre soldater, och många av dem gifte sig med lokala flickor. Också många av de hantverkare, som hade betjänat svenskarna, fortsatte i ryssarnas tjänst.

Under Krimkriget våren 1854 visade befästningen i Hangö igen sin stridsförmåga, när de engelska fartygen gjorde artillerianfall mot staden. Ryssarna var dock skeptiska till att det gick att försvara Hangö och de förstörde själva Hangös befästning i slutet av augusti 1854. Att förstöra befästningsanläggningarna med eget kanonkrut var en stor händelse för hela nejden, och speciellt därför att man kungjort att allt löst material från befästningarna får sökas bort. Hangö udds stränder var fulla med folk som följde med sprängningarna av befästningarna.

Nästa år kunde engelsmännen använda Hangö redd helt fritt, men på själva före detta befästningsstadens område fanns ryska trupper under ledning av general Moller. Engelsmännen fick känna av det här, när de på sommaren 1855 skickade en skeppsbåt till hamnen nära Hangö gamla befästning för att förstöra den optiska telegraf som fanns där. De möttes på stranden av en rysk kosackavdelning, som förstörde det engelska båtlaget nästan totalt. Denna händelse kallades av engelsmännen för massmordet i Hangö och fick mycket publicitet i pressen i England. Som hämnd bombarderade engelsmännen de befästningar och byggnader som fanns i Hangö med skeppsartilleri. Hela “befästningsstaden” brann upp. På dessa ruiner byggdes sedan i början av 1870-talet Hangö hamn och stad.

Under Krimkriget, sommaren 1855, lät engelsmännen hugga ner skogen på Tulludden på uddens smalaste ställe för att kunna följa med från sina fartyg, som låg på redden, att ryssarna inte kunde nå Tulludden och hämta kanoner till Skansholmen för att hota de engelska fartygen på redden. Detta hygge började kallas för den engelska linjen, som senare hjälpte sjöfarare, när de kom till Hangö hamn.

Center map

Bilistens karta

Här ser du en intressant rutt som du kan ta om du kommer till Hangö med bil. Du kan börja med Skogby och därifrån åka vidare till Harparskog där fler bunkrar och pansarhinder finns belägna invid bilvägen. Väl framme vid Mannerheims sten kan man välja om man åker till Hangö via Täktom flygfält eller via Frontmuseet. Flygfältet, ryska begravningsplatsen samt ortodoxa kyrkan ligger längs samma väg så dessa kan man besöka endera då man anländer till Hangö eller under hemresan. Trevlig resa!

Center map

Sjöfararens karta

Det finns många intressanta platser kring Hangö även om man anländer med båt. Alla holmar får man inte stiga iland på men ändå finns det mycket att se. Gäddtarmen hör nog till de mest intressanta platserna. Det ordnas guidade båtturer ut till en del av sevärdheterna. Gå in på följande sida och läs mer: visithanko.fi

Center map

Hangö centrum

Inne i stadskärnan på Hangö udd hittar man många sevärdheter så som ett museum, minnesmärken och fästningar som härrör sig både från senaste krig men också från Krimkriget och ännu längre tillbaka i tiden.. Till dessa mål kommer man enklast till fots eller med cykel.

Kärleksstigen som ringlar sig fram längs Parkbergets strand och klippor visar inte enbart Hangös natursköna omgivning, här ser man också fästningar och andra spår av de krig som utkämpats kring Hangö udd. Längs stigen finns också en jättegryta. Rester av det starka luftförsvar som ryssarn byggde upp i och kring Hangö under 1940-41 finns synliga mitt inne i stadskärnan och bland annat på Krokudden.

Copyright © 2020 Hangö stad, Rådhustorget 5, 10900 Hangö, tfn. 019 2203 411, tourism.hanko.fi, tourist.office@hanko.fi